Det dags för honan som jag startade min uppfödning med, Andira, att få smått igen. Det låter som hon är gamla tanten, men hon är bara drygt fyra år och detta är hennes femte kull. Från att ha suttit i min klädkammare för ett par dagar sedan och förlossningsvakat måånga timmar (och hunnit blogga!) så har vi nu flyttat ut ur "förlossningssalen" och upp i kattungerummet. Här har jag en madrass på golvet inatt igen, för hon vill gärna ha mig nära. Igår natt sov de alla på mig <3. Men det var lugnt, riktigt mysigt också, men lugnt för innan ville hon INTE bli instängd med sina små här. Dock vågar jag inte nu med ett antal katter i huset - och småbarn - låta henne placera ungarna var som helst i huset. Hon har haft lösningar tidigare för det som jag inte anser fullt barnsäkra, om man säger så ;). Bengalkattmammors barnsäkerhetstänk går lite isär med mitt. Hon tänker (första kullen nu), 2m upp på en hylla i öppen garderob! Jag nu, ett lugnt lågt möbletat rum! Någar bäddar att välja på, lågt klösträd, en koja under ett skrivbord... Inga blinda små bengaler som ännu inte öppat ögonen nära något "stup". Jag är väl lite sträng "mormor", men det kanske behövs ibland med nyblivna bengalmammor. Instinkten driver dem till att gömma undan sina ungar och eftersom de själva trivs på höjder och känner sig trygga där så får man liksom styra av det, för ungarnas skull, känner jag...
Hur som helst så är det bara de första dygnen de är lite bänga. Sen njuter de bara av sina små i några veckor tills ungarna vid nån månads ålder börjar vilja upptäcka livet utanför boet.
Med Andiras ungar har vi ett tag kvar där <3 <3 <3, med Diones så har de ju intagit hela huset vid det här laget! :)
Bloggar mer om dem snaart! Nu ska ni få se Abbes och Andiras fina.
Kommer ni ihåg Abbe?
Det här är pappan till våra småttingar :)
Andira, som är mamma har vi här:
